Slutet närmar sig.
Nu har påsen snart knutits ihop. Ovanvåningen har byggts på och entréplanet har renoverats. Sju månader av konstant byggande. Konstant uppgång innan sju för att släppa in hantverkare, måndag till fredag. Konstant ilska över misstag, missförstånd, slarv och ren inkompetens. Konstant nedsmutsning och sågspån/slipdamm på allt, strumpor som fönsterbrädor. Konstant letande i kartonger och påsar efter nedpackade saker. Konstant känsla av att vara gäst i sitt eget hus.
Jag har aldrig haft ett måndag-fredag jobb men nu under bygget har jag fått full förståelse för helghysterin. Aldrig har jag längtat så mycket efter fredagskvällar som nu! En andningspaus. Ett öga i cyklonen. En viloperiod att samla krafter i. Städa, sopa, dammsuga fram en liten yta att leva på.
Min tappra, starka lilla familj. Mina underbara barn som stått ut med så mycket! Att sitta inne väldigt mycket, fast inomhus, senare på ovanvåningen, för att mamma eller pappa måste vara på plats för att hålla koll på hantverkarna. Fast på ovanvåningen för att mamma och pappa inte kan släppa ner dem på golvet på entreplanet pga smuts eller farliga verktyg. Sitta och äta måltiderna på ovanvåningen vid ett skrivbord. Take away i två veckors tid när köket renoverades. Slarv med mat överhuvud taget eftersom vi inte hade något kök. Inte hört ljudet från tvn eller inte kunnat sova pga allt oljud från ovanvåningen respektive entréplanet. Tvingas ha främmande människor springandes i huset hela dagarna. Släpats med på byggvaruhus, färghandlare och kakelspecialister. In, ut, in, ut ur bilen. Protester kvästes med mat eller mobil.
Och min älskade T. Mannen som förtjänar all min beundran och respekt. Under de här månaderna har min respekt och tacksamhet för honom ökat tusenfallt. Engagemanget, intresset, tiden och energin han har lagt ner i detta projekt har varit outsinligt. I stort sett på egen hand har han rott allt detta i land. Han har ritat, ringt, förhandlat, skickat papper, begärt in papper, kollat, dubbelkollat, trippelkollat, googlat, ifrågasatt, köpt, hamrat och sågat, betalat,
Allt detta samtidigt som han jobbat och hunnit med lite familjeliv som far och man. Visst är det just familjelivet som fått lida lite men allt har varit till fördel för bygget och indirekt oss. Umgänge och privata intressen har strukit på foten. Jag har ofta klagat och känt mig ensam hemma och med ansvaret för barnen men han har alltid haft rätt. Allt han gjort har varit till familjens fördel i framtiden, såväl tidsmässigt som ekonomiskt.
Så nu lägger jag mig platt av beundran. Utan T inget hus. Han förtjänar nu allt. Allt han ber om ska han få. Allt han vill ska bli av. Allt han säger ska jag lyssna på.
Ett litet tag iaf ;-)
Älskade familj. Ni är mitt allt. Och nu har vi ett fantastiskt hus att bo i och njuta av tillsammans. Ren Lycka.
