Våningen Ovanpå

Jag måste skriva av mig. 

Det här är en sådan period. 

Jag är 42.

T är 40.

Lilla I är 10.

Junior är 7.

Livet är gött. Vi har bra jobb. Härliga vänner. Ett fint hus. Snygg BMW. Pengar på banken. Barnen är smarta och helt underbara. Vi har ett bra sexliv och älskar och respekterar varandra. Så lyckligt lottade.

Så det är inte mer än rätt att ta vara på det och göra det bästa av det.  Utmanas och utvecklas. Njuta och uppleva. 

Japp. Jag har gått igenom en 40-årskris. De två viktigaste händelserna var att jag hittade en dagbok från mina gymnasieår. Katastrof. Den störtflod av känslor och ångest som sköljde över mig och som jag sen inte blev av med var bedövande. Det påverkade inte mitt samliv med familjen (hoppas jag...) men jag var inte helt närvarande i mitt eget liv. En energidränerande tid. Både tid och energi gick åt helt andra saker än tidigare. Jag googlade upp gamla klasskamrater och pojkvänner. Jag skulle tatuera  mig så jag började göra en lista över viktiga händelser och personer i lite liv. För att se vem jag varit och vem jag är. Och vem jag ville bli i framtiden. 

Och sen fick jag ett par diamantörhängen i födelsedagspresent... 

Jag var vilsen. 

Thank God it’s over. 

Livet har gått vidare och vi har för något år eller två sedan börjat titta på något nytt projekt. En tomt eller ett annat hus. Så mycket som vi lärt oss the hard way, så mycket vi vill göra om eller göra rätt. Behov som uppstått och ändrats vartefter familjen växt upp och utvecklat. Prioriteringar som lagts om. 

Vi älskar vårt hus och det här har varit ett av livets höjdpunkter, att tillsammans få bygga det. Men vad var för en vis man som en gång sa: "Livet går vidare" ? Utveckling och utmaning är två ord vi har som motto vad gäller barnen, så varför inte oss själva? 

Så. 

Nytt kapitel. 

Awsome.